Tessa

Sitter med lite tårar som trillar ner från ögonen och ner mot kinderna, när jag läser min resedagboks dagbok. Den dagbok jag skrev när jag var i Filippinerna och härjade.
Man saknar vissa delar av dess tid. Man saknar folket. Man saknar (till en viss del) att bli kallad mam´ när man går in department store. Man saknar och knacka i taget i en Jeepney och säga "Para po". Man saknar att vinka in en taxi som kommer på vägen och öppna dörren och fråga "You know and wants to drive to..., and you have meters?". Man saknar att stå och vänta vid vägen på en triecykle och betala endast 9p.pesos. Man saknar att kunna gå och kolla på bio för endast 10kr. :)

När man tänker tillbaka och framför allt läser vad jag skrivit och vad man fick vara med om.... gasshh. Its carzy and wounderful.  Roligt att läsa kommentarer från folk hemma i Sverige som skickar hälsningar. Ialla fall för mig ju. ;)

Någon som vill läsa att kan gå in www.resedagboken.se och sedan skriva in namnet Revati under alias. Trycka sig vidare till Filippinerna, och dagbok.  Then you´ll find it.


Tiden rinner iväg känns det som. Vilket jag tycker känns glädje att det gör.
Människor i all ära. Människor med behov. Människor utan behov. Människor i hjälpens ande. Det är både trevligt och krävande. Man får i alla fall umgås med dem man älskar och vårdar och bryr sig om i all dess form. Och ge en uppmuntran. Me like it.

Tänk att vi är så olika men Gud älskar oss för den vi är. tjohoo... man kan ju inte annat än att ta en glädjeskutt! :)
I wants to have more of you Lord.

Jag vill fortfarande ha en egen måne. Dit jag kan åka till. Och ta med mig vem jag vill.

                                             Tessita - Läser ordet.